Efter lunch berättade fem alumnis från Ett år i Frankrike om sina erfarenheter.
De fem berättade om några svåra inledande månader, men också om erfarenheter och vänskaper för livet.
Tomas Gustafssson bodde ett år i en "vrai bled", i den verkliga 
landsbygden i västra Frankrike.
– Min lärare frågade mig om jag ville plugga ett år i Frankrike och jag sa: "Tja, varför inte?" Jag skrev i min ansökan att jag gillade stränder och berg, men blev vänligt men bestämt placerad i en slättbygd, i Sablé-sur-Sarthe, haha.
– Men jag lärde mig tycka om det och på slutet av året fick jag till och med klättra lite.
Efter hemkomsten tycker han att tiden i Frankrike påminde lite om värnplikten.
– Det brukar ju heta att "pojkar blir män" där. Det här var något åt det hållet, man åkte ut som barn och kom hem betydligt mer vuxen. Jag måste säga att jag växte två meter av min vistelse.
Mia Crusoe kom till Grenoble.
– Det var tack vare min lärare. Jag kommer från förorten, och hade tur att få en lärare som var toppen, som märkte att det finns barn även i förorten som är språkbegåvade.
– Jag tänkte att under ett år skulle jag verkligen lära mig att tala språket. Det var min kärlek till språket som tog mig till Frankrike.
Li Strandberg ville helt enkelt åka utomlands.
– Jag tänkte att ett år utomlands självklart är bästa sättet att lära sig ett språk, att komma in i kulturen. Så blev det också – jag tillägnade mig ett nytt sätt att leva.
Den skola Li gick i kunde knappast varit mer olik den svenska. Hon hamnade i en strikt katolsk flickskola.
– Den låg i ett kloster och vi blev inlåsta på kvällarna. Klart att jag några gånger tänkte "vad gör jag här?" och ville åka hem, men vistelsen blev allt bättre efter hand och berikade mig mycket.
Cecilia Martinez-Pesce älskade franska språket.
– Dessutom förstod jag att jag skulle kunna lägga upp studierna så att jag kunde tillgodoräkna mig mitt franska år när jag kom hem till Sverige.
Anne-Marie Pauleau frågade om vad som varit svårast under året.
Mia Crusoe var beredd på frågan. Hon visade upp en roman, fullklottrad med anteckningar.
– Fransmännens sätt att verkligen tränga in en text blev en chock för mig, en jättesvår utmaning, som jag till slut klarade genom att kompensera det skriftliga med bättre muntliga prov.
Dominique Gruebestedt hade sex syskon i sin värdfamilj och fick uppleva en hel del syskongräl.
– Min värdmor, som samtidigt var min rektor, blev som en andra mor. Jag tyckte att hon ville styre mig väl mycket och jag var inte redo att åtlyda en person som jag faktiskt inte kände. Men i dag förstår jag att hon verkligen var engagerad i mig som människa, och jag upplever henne som en andra mor.
På internatet blev han märkligt nog först behandlad som något slags diplomat, och till och med tillfrågad om han ville ha eget rum.
– Men jag tittade mot de andra pojkarna och förstod direkt att specialbehandling inte vara något recept för framgång, och sa förstås att nej, nej, jag ville sova i sovsal, precis som alla andra. I sovsalen fanns en hierarki, de coola killarna stod överst, de blyga lägst och den som stod allra lägst fick duscha sist – jag. Under ett halvår gjorde jag så en sorts migration, uppåt i hierarkin, och blev till slut inbjuden att tillbringa lite tid med de coola.
Cecilia Martinez-Pesce fick knappt gå ut i början.
– Min värdfamilj var mycket rädd att något skulle hända mig och efter sex månader bytte jag faktiskt familj.
Cecilia Martinez-Pesce lade också snabbt märke till uttrycke "on a pas le droit" - "det där har vi inte rätt att göra".
– "On a pas le droit", det räckte för att sätta punkt för en diskussion om vad man kunde och inte kunde göra. Jag kände inte alls till det uttrycket, haha. Och inte den attityden. I Sverige är ungdomar mycket mer självständiga. Till exempel är det ju inte ovanligt att ungdomar på kanske 17 år bor själva i egen lägenhet. Så är det inte i Frankrike.
I dag har alla fem goda kontakter med Frankrike.
– Jag har kompisar, vi är fem-sex flickor som ses då och då. Just nu är det mycket bröllop och det är ju jättetrevligt, sa Mia Crusoe.
Li Strandberg träffar sin värdfamilj då och då.
– Jag har en känsla av att ha en andra familj. Jag åker dit nästan varje sommar och har besökt mina värdsyskon, som bor på olika ställen jorden runt.
Några kunde tillgodoräkna sig sina franska betyg, men inte alla.
Dominique Gruebestedt fick det inte. Mia Crusoe tog sin Bac och fick betygen översatta så att de motsvarade bra svenska betyg.
– Men systemet för överföring av betyg ändrade sig sen, i dag skulle jag inte få lika bra betyg.
Cecilia Martinez-Pesce hade planerat hela året för att kunna ta sin Bac.
– Men jag fattade först ingenting i tre månader. Det var tufft att plugga 20 timmar filosofi i veckan, allt detta "je pense, donc je suis", det var till en början ogenomträngligt för mig.
Situationen helt annan idag.
Mia Crusoe menade att situationen är en helt annan i dag för deltagarna, de är mycket mindre isolerade.
– När vi åkte fanns inte mobil eller internet. Vi hade inga kommunikationsmedel, bara att ringa hem var svårt.
Li Strandberg hade bra betyg i franska men fick ändå en chock.
– Redan på tåget ner insåg jag att jag aldrig hört det språk fransmännen faktiskt talade. Jag förstod definitivt inte vad mina klasskamrater sa. Man lär sig inte ungdomsspråket på ett svenskt gymnasium.
Deltagarna måste förberedas på chocken de utsätts för.
– De måste få det förklarat för sig att de måste vara tålmodiga. I den ålden vill man lära sig fort, men man måste ju lägga ner mycket tid på att lära sig ett språk, sa Cecilia Martinez-Pesce.
Flera i panelen tyckte att alumnis erfarenheter borde komma till användning. De som redan varit ute kunde mycket väl få berätta mer för dem som är på väg ut.