Redan när jag satt på flyget till mitt nya liv visste jag att jag hade gjort ett riktigt bra val. Ena anledningen var att Håkan Hellström satt snett framför mig, hur ofta inträffar det liksom? Jag såg detta som ett tecken, ett gott tecken.
När jag äntligen kom fram till Hamburg och lyckats få tag i mitt bagage, var det dags att för första gången träffa min nya familj. Jag var jättenervös. Jag kände igen min värdfamilj från korten dom skickat. Pappa Jens var där, mamma Kirsten, de tre sönerna André, Kevin och Marcel och min värdsyster Janine. Vi hälsade och dom frågade hur min resa varit, stämningen var lite stel. Men jag kände ändå att jag skulle komma att trivas i deras sällskap. I bilen hem till Kiel, där jag nu bor, satt vi mest tysta. De två yngsta pojkarna, Marcel (10) och Kevin (12) bråkade lite i baksätet. Jag tyckte det var skönt att de bröt tystnaden. Det tyckte inte pappa Jens, han tyckte dom skulle ge deras nya familjemedlem ett bättre första intryck.
Efter någon timmas bilfärd var vi framme, “äntligen!” tänkte jag. Dom visade runt mig i huset och jag fick till slut se mitt nya rum. Rummet som en gång tillhört min värdsyster var hur mysigt som helst.
På måndags- och onsdagskvällar har jag tyska lektioner inne i Kiel. Detta har varit till stor hjälp för mig. Här lär man sig grammatik och regler som tyskarna själva inte är medvetna om. Att veta reglerna bakom olika böjningar underlättar mycket sedan när man själv ska använda språket. På tyskakursen får man träffa andra som inte heller talar perfekt tyska, vilket är skönt. På min tyskakurs har jag lärt känna ett par svenska barnflickor. Skönt att kunna prata svenska i bland.
Det jag var mest orolig över innan jag kom hit var skolan och vänner. Jag var rädd att det inte skulle funka med språket alls och att min nya klass inte skulle “släppa in mig”. Speciellt eftersom jag inte skulle gå i samma klass som min värdsyster, då hon är två år yngre än mig. Men så fel jag hade. Trivs oootroligt bra i min nya klass. Eller, jag går egentligen i en årgång. Tolfte årgången, vilken består av 80 elever. I varje ämne sitter man med olika personer. Man får även välja två huvudämnen, jag valde engelska och historia. Dessa ämnen går man djupare in på och får mer tid på schemat. Jag har lärt känna så otroligt många underbara tyskar här nere och känner mig verkligen som “en i gänget” nu. Kanske på grund av att jag kom hit med inställningen att vara öppen för många olika personer, jag har gett alla en chans.
I skolan blir det allt lättare att hänga med på vad som sägs och händer. Jag gör mitt bästa, men t ex i matte och kemi hänger jag inte med alls. Detta är inte på grund av språket utan det beror att vi är på helt olika nivåer i de ämnena. I Sverige pluggade jag samhäll, vilket betyder att kemi inte finns på mitt schema alls. Men jag har lärt mig att inte bry mig så mycket när jag inte förstår något på matten eller kemin. Utan jag intalar mig själv att om jag haft lika mycket kemi som dem hade jag varit minst lika bra, om inte bäst.
Efter elfte årgången är man inte längre indelade i klasser, utan när man börjar toflte årgången blir alla klasserna en stor klass, vi tillhör alla d¨å en “Jahrgang”. Detta betyder att vi inte har något “hemklassrum”, utan vandrar omkring bland skolans salar. Så den naturliga samlingsplatsen blir då någon central plats på skolan. Vår årgång samlas alltid vid cafeterian, i ett ställe som kallas “die Badewanne”. Detta är ett stort massivt hål i golvet, som tyskarna tydligen tycker liknar ett badkar. Ja, fantasi har dom i alla fall. Personligen ser jag hålet som ett minne från 70-talets arkitektur.
Självklart finns det småsaker man kan störa sig på. T ex:
- Det är aldrig öppet någonstans på söndagar. Inte ens inne i stora Kiel och då inkluderat mataffärer. I Sverige är man ju van vid att i alla fall mataffärer skall vara öppna. Men icke! Söndagar som är en dag som jag så gärna vill ägna åt shopping.
- Tyskarna frågar ständigt om det finns något annat känt från Sverige än Abba, Mando Diao och IKEA. Inte många som vet att t ex H&M, SAAB mm är svenskt.
- Tyskarna snyter sig hela tiden, helst i kör och de är minsann inte rädda för att braka på. Detta kan bli lite irriterande när man försöker koncentrera sig för att höra vad läraren säger och det enda man hör är grannens ihärdiga snytande.
Sen så finns det saker som förgyller vardagen i Tyskland, t ex:
- Tyskarna är väldigt gästvänliga. Som gäst blir man alltid fint omhändertagen, ofta säger dom att man inte behöver bemöda sig att ta av sig skorna om när kommer på besök.
- Choklad, choklad och ännu mer choklad, överallt, i alla former, i alla smaker. Paradiset för oss som älskar choklad.
- Beck går sent på söndagskvällarna, självklart dubbat till tyska – helt underbart.
- I min klass bakar man alltid kakor när någon fyller år, som man ger till personen på skolmorgonen. Sedan på första rasten så bjuds det på kaka. Jag längtar tills min födelsedag.
Just nu är det jul i Tyskland och det stökas för fullt, i hemmen och i affärerna. I mitt rum hänger en julkalender som min kära värdmor gjort åt mig, jätte spännande! Idag fick jag en ”choklad-kinder riegel” och igår fick jag en bläckpenna. Morgondagens paket är cylinderformat, och i cylindern är det kulor. Spännande! När det är jul i Tyskland, så blygas det minsann inte. Vid första advent öppnas julmarknaden inne i Kiel. Där kan man vandra runt i timmar och bara titta. Dofterna av julgransris, varm glögg och punsch, nötter, tyska korvar och grillade äpplen ger en bild av hur en tysk jul kan tänkas vara. Folk skrattar och umgås vid de olika stånden, riktig julstämning. När det kommer till julbelysning är det mer maffigt än i Sverige, var och vart annat hus är späckat med ljusslingor, med stora självlysande snögubbar stående i trädgården.
Mimmi Aronsson, Kiel i december 2005