Här berättar Sofie Hansson om sin första tid i Quickborg som deltagare i programmet ”Ett år i Tyskland” läsåret 2007-2008.
Den 23 augusti packade jag, min mamma och min pappa in oss i bilden för att åka till Tyskland, till orten Quickborn. Skolan skulle börja den 27 augusti, så det skulle bli lagom tid att komma för att jag skulle hinna träffa familjen innan. Det tog ungefär sex timmar innan vi kom fram, och jag var väldigt nervös! Jag visste att jag skulle bo i en familj med två barn och en mamma. En flicka på 16 år, Annika, (vi skulle gå i samma klass), en pojke på 18 år, Christoph, och mamman som heter Regina. Annika skulle dock inte vara där den första veckan eftersom hon var på språkresa i Japan, så den första veckan i skolan skulle jag klara mig själv. När vi åkte in på området där jag skulle bo, och när vi klev ut ur bilen för att knacka på dörren så tänkte jag bara ”här ska jag alltså bo i ett år…”. Allt gick bra, det kändes väldigt skönt att mina föräldrar var med första gången och såg hur jag skulle bo och också att de träffade familjen. Dagen efter, då mina föräldrar skulle åka hem, var dock rätt jobbig, och de första dagarna hade jag ganska mycket hemlängtan. Men jag tror det är något de flesta har, och bor man någon annanstans i ett helt år så får man säkert räkna med hemlängtan någon gång.
Några dagar senare skulle jag börja skolan (Dietrich-Bonhoeffer-Gymnasium). Jag kan ärligt säga att jag då var ännu mer nervös än innan jag skulle träffa familjen. Regina hade redan visat mig var skolan låg, och vart jag skulle gå någonstans för att få hjälp att hitta mitt klassrum m.m. - men trotts det var jag super nervös! Men även det här gick bättre än jag väntade mig. En annan tjej som också behövde hjälp att få veta var hennes klassrum låg tog mig med sig och visade vart jag skulle gå. Då kom nästa nervösa tillfälle - att gå in i klassrummet och träffa mina nya klasskamrater. Jag måste erkänna att jag var fruktansvärt blyg, och sa inte särskilt mycket, men de kanske var förståeligt. Men jag hade verkligen tur med klasskompisar, de började direkt att prata med mig och frågade om jag ville följa med dem och shoppa. Så redan på torsdagen hade jag något att göra. Just nu har jag många bra kompisar i klassen som jag umgås med på helger och ibland efter skolan.
En annan sak som jag själv tog tag i när jag kom hit var min sport, jag är nämligen en person som älskar att sporta, speciellt simma, men familjen som jag hamnat i är inte så sportig. Så jag pratade med min pappa (hemma i Sverige) och han hjälpte mig att hitta en klubb som jag kunde träna med. Det var också väldigt skön att min värdmamma var så stöttande och hon ringde genast klubben och dagen därpå var jag där och provtränade med dem. Så nu simmar jag i en klubb som heter SG Elbe som ligger bara en halvtimmes resa med buss från platsen där jag bor. Varje dag måndag-torsdag tar jag bussen till Pinneberg och simmar. På höstlovet var jag också på läger med klubben i en vecka, i en ort som hete Malente. Det var mycket roligt och jag känner att jag har fått många nya kompisar också där.
Med språket så går det bara bättre och bättre, den första halva veckan måste jag ärligt erkänna att jag pratade nog mer engelska än tyska. Men jag sa till mig själv att jag måste försöka prata tyska om jag någonsin ska kunna lära mig det. Så jag bestämde mig att jag bara skulle prata tyska, och bad också familjen att vi skulle börja prata bara tyska och ingen engelska. Nu är det verkligen bara tyska som gäller, visst förstår jag inte alltid allt som sägs, något ord här och där som jag inte vet vad det betyder, men jag förstår alltid den röda tråden och deltar gärna i samtal.
Hälsningar, Sofia