Det är konstigt hur man kan vänja sig vid allt. Man kan vänja sig vid att bli en del av en helt annan familj och att alltid vara glad och trevlig mot dem. Man kan vänja sig vid att gå upp tidigt på morgonen för att ta sig till en helt annorlunda skola och ha en intensiv dag, liksom man vänjer sig vid att bara äta ett mål varm mat om dagen. Man vänjer sig vid att prata ett annat språk dag ut och dag in, ända tills man inte märker om tankarna man råkar ha i huvudet är på det ena, andra eller kanske till och med det tredje språket. Man vänjer sig till och med vid att ha givande relationer på distans. Men man vänjer sig aldrig vid att ha roligt och att få nya intryck, som kommer att ha gett mig en unik upplevelse under ett otroligt, händelserikt år i utlandet.
Jag heter Emma Sjödin och har valt att lämna mitt ganska genomsnittliga liv i Stockholm för att bo ett år i Tyskland och uppleva något annorlunda. Jag befinner mig nu, sedan ganska precis ett halvår, i Groß Wüstenfelde, en liten by i Mecklenburg, ca 4 mil sydöst om Rostock. Det är en stor omställning att helt plötsligt bo mitt ute i ingenstans, med kohagar i öster, majsfält i väster och 300 meter till den närmaste grannen. Men självklart har det sina fördelar att vara på en plats som här, där alla känner alla. Alla jag träffar vet vem jag är och jag kan knappt röra mig och än mindre gå på någon fest, utan att alla vet vad svenskan har haft för sig. Jag har fått väldigt många vänner, ovanligt fort antar jag, som snabbt tagit upp mig i gemenskapen. En förutsättning för att det bara skulle dröja ett par veckor, var kanske att jag i princip redan pratade tyska utan problem då jag kom hit och att min värdsyster tog med mig dit där det hände något. Det är klart att de nya kompisarna jag skaffat mig inte är mig lika nära som de där hemma. Jag vet ju att jag kommer att behöva åka inom en överskådlig framtid och relationerna blir snarare ytliga. I vissa stunder är det jobbigt, och en orsak till hemlängtan. Fast oftast har jag väldigt roligt ihop med dem, som ju egentligen är hur gulliga som helst.
Det som tar upp det mesta av ens tid och ork är dock skolan. Jag går i ett gymnasium i en liten stad som ligger 13 km bort. Här i Mecklenburg går man fortfarande 13 år i skolan, men det kommer inom två år att ändras, till de numera vanligare 12 åren. Jag går i åk 11, vilket känns som en motsvarighet till tvåan i Sverige, som jag annars skulle ha gått i. Även om jag tror att jag skulle klara 12:an också, så känns det som att det bara är betygs- och examenshets i de sista två årskurserna.
Skolan börjar klockan 8 varje morgon, undantagslöst. Även om vi skulle börja senare, skulle det inte hjälpa mig, skolbussen åker bara en gång om dagen. Då har man sex intensiva lektioner, med sammanlagt en timme raster, och klockan 13:45 har man slutat, utan ordentlig mat i magen. Vissa dagar, för mig en dag i veckan, har man åtta lektioner och slutar då 15:50, åker hem och cirka en timme senare stupar man praktiskt taget i sängen. Skolan här känns lite som en förlängning av högstadiet, som en årskurs 9, men med äldre elever och svårare undervisning. Här specialiserar man sig först under de två sista åren och delar in ämnena i Leistungskurs och Grundkurs. Det innebär att jag har en väldigt brokig blandning ämnen, vid årets slut kommer jag att ha haft 15 st. Det kan jämföras med de 7-8 ämnena jag hade förra året. Fördelen är att man får en väldigt mångsidig undervisning, nackdelen att det alltid är bråttom och att man har en väldig massa prov och läxor samt att man även måste ha ämnen som inte direkt intresserar en (jag går inte NV-NV hemma för att jag älskar historia och geografi...) .
Lektionerna är annorlunda, jämfört med de svenska. Det är mycket mer stränga roller, att läraren står vid katedern och att elever är elever och inget annat. Lärarens auktoritet är inte ifrågasatt och ett dåligt provresultat i klassen skylls på de tyska barnens klassiska lathet. Undervisningen består ofta i att läraren dikterar och att man sedan läser en text i läroboken som är lika spännande som ett snigelrace, för att sedan lära sig en väldig massa saker utantill till ett prov, som ändå inte var så svårt som man tänkt sig. Vissa lärare är visserligen, som jag brukar säga, mer svenska, och har mycket färgstarkare lektioner. Tillsammans med klassen, som, i alla fall i mitt fall, är väldigt rolig och trevlig, klarar man skoldagen med ett leende. Fast, man måste nästan ha en ordentlig nyfikenhet och en möjlighet att kunna intressera sig för saker, för att inte krevera bland alla miljoner läxor och obegripliga uppgifter. Jag har i och för sig gjort det onödigt svårt för mig, som från början sa i skolan att jag ville vara med i undervisningen och bli behandlad som en ”vanlig elev”. Jag skriver alltså alla prov, utom galna engelska glosförhör (de franska gör jag). Alla läxor får man försöka göra, även om det tar runt tre kvart varje dag. Det är svårt, såklart, när allting är på tyska, men jag ser det som en utmaning, som jag ju faktiskt åkte hit för att få. Och jag ser också att det går, så varför skulle jag låta bli att anstränga mig? Jag kan inte tänka mig något mer meningslöst att sitta 32 timmar i veckan i skolan utan att ha något mål med det hela eller att inte ha några krav på sig. Men det är väl något som var och en får bestämma för sig. Man behöver ju inte heller sikta på den svåruppnåeliga 1:an i vartenda ämne, utan kan nöja sig med en 3:a, och det i de ämnen som man är intresserad av. Men jag kan säga att mitt självklara deltagande i skolarbetet har fört mig närmare mina klasskompisar och fått mig att känna mig lite mindre som en ”outsider”.
Livet hos en värdfamilj är också värt att kommentera. Jag tycker att jag har haft en väldig tur som har hamnat just här, hos den här familjen. Allting har verkligen gått så bra som jag antar att det bara kan gå. Innan jag kom hit hade vi haft kontakt ett par-tre gånger via mail och brev. Det var skönt att veta ungefär hur det skulle bli här, till exempel skrev de om vad man kunde hitta på på fritiden och att jag skulle få ett eget rum, något som känns viktigt, men som man kanske inte kan ta för givet. Genom breven och mailen uppstod förstås också stora frågetecken, som till exempel vad ”die Wallfahrt” (=Vallfärden!) var som min värdsyster skulle åka på. Under hela sommaren innan jag åkte blev det anledning till många skratt, flera frågade sig vad det var för familj egentligen, liksom vad det var för by som översatt heter Stora Ökenfält... Så fort jag kom hit kändes allting dock väldigt naturligt och enkelt. Trots att stämningen var lite ansträngd i början, blev jag snabbt en del av familjen. Jag har en värdmamma som jobbar på ett Bäckerei Hatscher vid Netto i en grannby och min värdpappa är elektriker på Darguner Brauerei. Bröd och öl har vi alltså gott om här hemma... Det finns en son som är två år yngre och en dotter som är lika gammal som jag. Hon och jag har kommit bra överens hela tiden, trots att vi tvingas tillbringa så mycket tid tillsammans. Jag var lite orolig för att vi skulle börja irritera oss på varandra och kanske inte alls komma överens, och hur skulle det då fungera att gå i samma klass och bo i samma hus? Vi har dock hittat en jättebra balans, har lite olika kompisar, även om jag tycker mycket om hennes och hon mycket om mina, och vi tar oss för lite olika saker på fritiden. Även om vi är ganska olika, vet jag att vi kommer att förbli vänner för livet och ha mycket nytta av det vi lärt oss om att anpassa sig till varandra. Jag beundrar henne också, som frivilligt låter en främmande människa ta del av något så intimt som ens familjeliv. Jag hade under en vecka en polska som bodde hemma hos mig, det var en av de mest ansträngande veckor jag upplevt... Men, min värdsyster har sagt att varför ska man vänta på att andra ska anmäla sig som värdfamilj? Om jag skulle åka utomlands skulle jag ju vilja att någon tog upp mig.
Familjen är katolsk, en av de få som finns i det evangeliska Mecklenburg. Jag väljer att följa med de flesta söndagarna till kyrkan. Jag resonerar som så, att en timme i veckan kan jag offra för att ta del av familjens liv lite mer. Man känner sig lite malplacerad på kyrkbänken i början, när alla gör korstecken och knäböjer och så vidare. Men, de respekterar mig som relativt icke-kyrklig protestant och jag dem. De är ju inte extrema, trots att de ber bordsbön på söndagar och avstår från kött på fredagar i fastetiden. Det är klart att jag inte älskar alla stunder i det här huset. Man irriterar sig på maten, som är så oerhört smaklös och därtill tung och fet, med potatis till minst 90 % av måltiderna, man stör sig på TV:n som hela tiden är på och man önskar att man kunde försvinna genom golvplankorna när de grälar med varandra. Ibland känner jag att det inte finns något jag önskar mig mer än min egen säng, min egen mammas mat och min pappas rörande i kaffekoppen. Men, i de stunderna får man vara öppen och tänka, att en utomstående skulle tycka min familj var precis lika konstig som jag tycker att min värdfamilj är och jag vet ju att jag kommer tillbaka hem, där allt är som bäst.
Jag har ju förstås fritid också. Och den behöver inte vara helt innehållslös bara för att man bor på landet. Tvärtom, jag har mycket mer för mig än vad jag brukade ha hemma. Det är troligen för att det inte finns så mycket att välja på vad gäller aktiviteter, så alla är just där, där allt händer. I min by ligger en så kallad Jugendclub, som är en gammal lågstadieskola (Grunsschule) omgjord till en fritidslokal för ungdomar. Dit kommer folk från grannbyarna också, för att spela biljard, pingis, kort eller bara prata. Det är kul att det finns något, trots att budgeten varje år tydligen blir lika omtvistad.
Väldigt ofta är det olika jippon på gång, en jättestor byfest anordnas varje år här. Senast var ca 2500 personer där (byn med omgivning har bara 715 invånare!), som dansade, tävlade och drack öl för allt vad de var värda. Ibland är det dans i byns lokal, dit det kommer ungdomar från alla byar och småstäder runt omkring. Då och då fyller folk år, vilket ofta blir ordentligt firat. Till min födelsedag i höstas kom drygt 50 personer, varav jag då högst kände 20... Karnevalstiden, som just avslutades med fastans början, blir ju ordentlig firad i hela Tyskland. Jag var själv tre gånger på maskeradfest (Fasching) här i byn. De hade otroliga kostymer, allt ifrån telefonkiosker via brandman på en gammal moped (det var prästen...) till indianer utrustade med wigwam och totempåle. Det dansas och dricks ordentligt när de festar och gemenskapen mellan alla männsiskor i alla generationer ger en väldigt trevlig stämning och gör det lätt att träffa nya männsiskor.
Det är svårt att vara initiativrik och ta sig för något på egen hand här. Jag kan ju inte ta mig iväg ifrån byn utan att bli skjutsad, så om familjen vill stanna hemma en lördag så får man själv också snällt ha en hemmadag. Det är också svårt att träffa kompisar på tu man hand, jag kommer ju utifrån och de många trevliga kompisarna jag lärt känna träffar jag ju mest alla på en gång. Det är svårt att själv komma med förslag till aktiviteter, eftersom jag inte vet hur allting fungerar här och det är lite svårt att veta var jag har mina nya kompisar, eftersom jag inte kan kommunicera helt 100 % -igt ens efter såhär lång tid. Lika svårt är det ju att ta del av en organiserad fritidsaktivitet som ligger längre bort än ett par kilometer. Fysisk träning får man ta i egna händer och jogga till grannbyn, vilket är tråkigt och ett dåligt alternativ till Friskis och Svettis som jag brukade hålla på med.
Jag är i alla fall glad att min fritid ändå är så pass innehållsrik, behovet av aktiviteter ökar på något sätt när man är borta såhär. I början hade jag i princip aldrig en hemmakväll, det skulle ha gett mig sådan hemlängtan att ha tråkigt. Känslan finns fortfarande, att sitta framför tv:n här och äta godis är inte lika mysigt som det skulle vara att göra det hemma. Men det är skönt att känna att så fort jag har något för mig, kanske bara fullt upp med läxor, så känns mitt liv här innehållsrikt och meningsfullt. Livet hemma, som ofta är ännu mer långtråkigt, känns avlägset på ett positivt sätt, när man har mycket att göra.
Om bara fem månader kommer jag att vara hemma igen och titta tillbaka på mitt utbytesår. Jag kommer att ha fått så mycket erfarenheter och intryck, så vidgade vyer och så många vänner att jag inte kommer att ångra mitt beslut att åka hit ens för en sekund. Det är synd att inte fler vågar sig ut från sitt invanda liv i Sverige, faktiskt ganska konstigt med tanke på den pågående globliseringen och det ökande internationella samarbetet. Jag har i alla fall gett mig en väldig massa nya kunskaper, liksom jag spritt lite vetande om mitt lilla land i norr, om än bara till några lantisar i Mecklenburg. I ett land som för mig är mer än bara landet som startade världskrig, som är mer än landet med alla bilar, all korv och all öl.
Om du är mer intresserad av hur jag har det här, det finns ju så mycket mer jag skulle kunna berätta, så tveka inte att skicka ett mail till:
sjodin_emma@hotmail.com
Vill du veta mer om hur det är just här kan du gå in på
www.gymnasiumteterow.de - min skola
www.teterow.de - staden där min skola ligger
www.gross-wuestenfelde.de - lite information om min by